Ja, då ...
Ja, då har jag varit på den efter längtade filmen, nu kan jag verkligen inte sova för det ga än så himla mycket tankar. Jag grät av både lycka o sorg i filmen. Så sjukt bra film, jag måste bara ha den!!
Ja, men vad ska man säga, är det värt allt besvär. JA, jag tycker inte man ska klaga. Jag hatar när folk klagar. Man lever bara en gång, ta tag i problemet o gör det till något bättre.
Men ni som sätt filmen, var det rätt av Carrie att ta tillbaka Big? Om jag får säga mitt, så skulle jag lätt gkort det. Han är ju mannen i hennes liv. Jag tycker det är fel att man bara skyller på big pga att han lämnade bröllopet, okej det är näst intill oförlåtligt men varför gjorde han det lixom?
Det finns saker som man måste ge en chans, våga ta det stora steget. Självklart, ska man få må piss, man ska få råta ut men ta vara på det som man har, ta vara på det positva.
Jag tycker att alla är värda en ny chans, alla kan göra misstag. Man kan inte säga saker innan man varit i sittsen själv.
Fasen man känner sig sviken ofta men man går på tåget ändå, man går nog tyvärr bara av det för sent.